fun

Jonica r ett Pucko!

Jonica har gtt med i pucko.net och delar med sig av sina alster. r du ocks kreativ? G med du ocks och f feedback p det du gr!
 
Kapitel I: Piraternas hemliga ö
Det var en mörk och stormig natt som Jenny drev iland på Sjörövarnas hemliga ö. Jenny visste inte att det bodde någon på ön, men hon tyckte att det var bra att hon kommit iland. Det var kallt och blåsigt, mörkt var det också för det var mitt i natten. Jenny frös för hon hade bara på sig sitt nattlinne och sin flytväst och de var genomblöta. De flesta barn hade nog börjat gråta och ropa på mamma och pappa, men Jenny var inte som andra barn. Hon började klättra upp på ön, upp för de hala klipporna och när hon kom upp till toppen såg hon husen i sjörövarnas stad. ”Där bor nog snälla människor!” tänkte Jenny.
Oj, vad fel hon hade! Sjörövare är inte snälla människor, hade det varit snälla hade de inte blivit sjörövare utan sjuksköterskor eller frisörer eller något annat yrke man måste vara snäll för att vara.
Jenny gick ner till husen för hon frös och var hungrig. Det var flera små hus, alla byggda av gråa runda stenar med tegeltak. De stod lutade mot varandra längs en liten slingrande gata som slutade på en stor öppen plats nere vid kajen. Flera segelskepp kluckade och knarrade i hamnbasängen. Över dörren till ett av husen vid kajen hängde en lykta som lös upp en skylt, på skylten var det målat en storbystad, rödhårig sjöjungfru som såg lite trött ut. Jenny var ju bara fem och ett halvt år så hon kunde inte läsa, hade hon kunnat det hade hon fått reda på att krogen hette ”Den kyska sjöjungfrun”. Fast det spelade ingen roll för Jenny hade redan beslutat sig för att gå in där. Hon visste att hon skulle få hjälp, mat och torra kläder, för det måste man ge till en skeppsbruten, så det så. Ja, det trodde Jenny, men sjörövare bryr sig inte om regler, hade det gjort det hade de blivit poliser eller tulltjänstemän.
Inne på krogen ”Den kyska sjöjungfrun” var det fullt av sjörövare. De flesta var smutsiga och råbarkade typer med tatueringar på armarna och ringar i öronen. En saknade ett ben och en annan ett öga. Några hade långt och trassligt hår, andra hade knutit en duk över sina kala hjässor. En hade en slokhatt med dödskallemärke på. Flera hade skägg och slokande mustascher. De rökte pipa eller sura cigarrer medan de drack öl ur stora sejdlar eller rom ur lerkrus. De satt på bänkar och pallar runt långa bord och skrålade, skrävlade och tjoade. De försökte nypa servitriserna i baken och tuggade på tjocka korvskivor och brödbitar med öppen mun, de var helt enkelt ohyfsade. Rummet luktade illa av smuts och svett och röken från de sura cigarrerna. På borden stod osande talgljus i gamla flaskor och mitt i rummet brann en öppen eld. Jenny stannade innanför dörren och stirrade storögt på allt detta. Den första som fick syn på henne var en gammal sjörövare med träben och lapp för högra ögat. Han hade en stor gul och blå papegoja på en axeln och en virkad tehuva med broderade rosor på huvudet. Han stirrade på Jenny en stund innan han petade på sin bordsgranne och frågade ”Är jag galen eller står det en unge i dörren?” Sjörövaren som den gamle frågat vände på huvudet och blev lika häpen han. Så gick ryktet runt borden tills alla i rummet glodde på Jenny. De som satt längst in reste sig upp för att bättre se. Jenny kände sig lite besvärad när alla stirrade på henne så där. Så kom värdshusvärdinnan, en gammal gumma med stor näsa och flottiga hårtestar som stack fram under hennes solkiga mössas spetskant. Hon var puckelryggig och haltade fram till Jenny stödd på en stor knölig påk. Hon plirade på Jenny med små grå ögon. ”Har du några pengar?” frågade gumman. Det var en konstig fråga tyckte Jenny, hon var ju bara ett litet barn och till på köpet skeppsbrutet. Det sa Jenny till gumman. ”Har du inga pengar har du inget här att göra.” sa gumman. Då började sjörövarna knorra, inte kunde man slänga ut en liten flicka i den kalla natten. Hon kunde frysa ihjäl eller ramla i sjön. ”Kapten Svartskägg kan ta henne!” sa den gamle sjörövaren med papegojan. Då blev det tyst bland sjörövarna och gumman grep Jenny hårt i armen. ”Nej! Kapten Svartskägg skall aldrig mer få ta ett barn från mig.” sa hon och så drog hon med sig Jenny ut i köket. Hon plockade fram torra kläder till henne, en skjorta som räckte Jenny till knäna och vars ärmar var så länga att de fick knytas upp med strumpeband, ett förkläde i ylle som kunde lindas två varv runt magen på Jenny som en omlottkjol, ett par mamelucker som var stora som ett par byxor och randiga långa strumpor i ylle. Så fick Jenny en kopp svart kaffe och en skeppsskorpa. Gumman kammade Jennys hår och flätade det i två hårda små flätor. De bägge servitriserna stod och bligade i köksdörren förr det fanns inga barn på Sjörövarnas hemliga ö. Det hade inte funnits barn där på väldigt länge, inte ett enda förrän Jenny kom dit och det berodde på Kapten Svartskägg.
Alla sjörövarna på ön tyckte illa om Kapten Svartskägg och hans besättning. De var de elakaste, girigaste, illvilligaste sjörövare på de sju haven. De var smutsiga och griniga. När de gick i land på Sjörövarnas hemliga ö för att besöka ”Den kyska sjöjungfrun.” skulle de ha eget bord och det bästa av allt, dög det inte kastade de maten på golvet och slog sönder alla möbler och pissade i brasan. Alla sjörövarna var rädda för Kapten Svartskägg för han sköt dem han inte tyckte om med sina pistoler. Pang, utan förvarning. Kapten Svartskägg var elakare än Djävulen själv berättade den gamle sjörövaren med papegojan för Jenny. När Kapten Svartskägg kom till ön stoppade gumman ner Jenny i en stor gryta och la på locket så Kapten Svartskägg inte skulle hitta henne för Kapten Svartskägg var slavhandlare och barn, det var hans handelsvara. Tack och lov kom inte Kapten Svartskägg särskilt ofta till Sjörövarnas hemliga ö.
Det var ett hårt liv på Sjörövarnas hemliga ö. Ön var inte stor och bestod av gråa hårda klippor omgivna av ett djupt grått hav som ständigt piskade och slog vågor och bränningar mot öns stränder. Det kan verka som en hemsk tråkig plats att vara på men det tyckte inte Jenny. De grå hällarna var mönstrade av gula och svarta lavar. I skrevor och sprickor stack strandlökar upp sina rosa-lila blomhuvuden, i dalarna mellan hällarna växte tjockt gräs och ängsull i den våta tången som sakta förmultnade där. Längst de steniga stränderna drev mängder av saker upp som Jenny samlade och lekte med. Högt upp över ön svävade skrikande måsar. Jenny älskade måsarna som var så fria och bekymmerslösa. Bekymmer hade Jenny. Mycket var hon tvungen att hjälpa gumman med. Jenny vaknade först på morgonen. Hon sov i samma säng som gumman, servitriserna sov i en annan säng och sjörövarna sov i sina kojer ombord på sina skepp. Jenny petade liv i elden i köksspisen och tog på sina strumpor och kjol, hon sov i skjortan och mameluckerna. Hon flätade sitt hår och tog på sig en sjal över huvudet som hon knöt i nacken, en randig kofta och ett par träskor innan hon gick ut för att hämta vatten ur källan att dricka och vatten från havet att tvätta i. Havets vatten är ju salt och går inte att dricka. Så gick Jenny ett varv runt ön och drog upp drivved till någon av de torkplatser som fanns på ön, för våt ved brinner ju inte. Så var det tid att diska och sopa och spänta stickor och hämta mer vatten. Gumman såg till att Jenny hade att göra men Jenny klagade inte. Hon tyckte om de lediga stunderna hon hade, när hon sprang över klipporna med vatten hinkarna vinkade hon åt måsarna. Hon stannade och klappade fetknoppens mjuka gula blommor. På kvällarna smög hon ut med sin matskål och satte sig hos sjörövarna som blivit hennes vänner. De tyckte alla mycket om henne och berättade fantastiska historier för henne om sina resor och äventyr. De lärde henne allt de kunde, vilket inte var så mycket så det gick rätt fort, men Jenny fick lära sig läsa och skriva, räkna och navigera. Hon lärde sig namnet på alla segel och master, hon lärde sig stöpa kulor och göra krut, slås med kniv och kasta yxa. Flera språk lärde hon sig och hon kunde fler svordomar än vad du kan. Sjörövarna sjöng ofta visor när de drack och alla dem lärde sig Jenny, även de som var snuskiga.
Ibland tyckte Jenny att gumman var en elak kärring som tjatade och gnällde på henne när hon tyckte att Jenny tagit för lång tid på sig att hämta ved eller vatten. Men när Jenny gjort sig illa, slagit sig när hon halkat på de våta klipporna eller bränt sig på spisen var gumman genast där och tröstade. Och varje kväll när Jenny gått och lagt sig och sjörövarna ute i krogsalen sjöng sina sorgeliga vaggvisor stoppade gumman om henne och när sjörövarna sjöng strofen som Jenny tyckte var särskilt sorglig strök gumman Jenny över kinden. ”Så trygg som skeppet i känd hamn är du i din faders famn.” sjöng sjörövarna och Jenny tänkte på sin pappa med ett stygn av saknad och gumman klappade henne på kinden.
Kapitel II: Kapten Svartskägg
Som ni redan vet så var Kapten Svartskägg elakare än Djävulen själv. Han kom till ”Den kyska sjöjungfrun” ett par gånger i halvåret så Jenny hade fått en ordentlig titt på honom från sitt gömställe i koppargrytan. Kapten Svartskägg var en stor karl, lång och bred med tjock mage och ett stort svart skägg. Han hade en smutsig rock med guldknappar och axelklaffar med fransar. Rocken hade varit blå eller kanske svart en gång men det var svårt att avgöra för den såg bara smutsig ut. Han hade en stor svart hatt med dödskallemärke fram och två smutsiga gamla fjädrar i. Runt magen hade han en solkig röd gördel med sex pistoler nedstuckna i. Han hade ett trasigt och smutsigt spetskrås och dito manschetter. På fötterna bar han lårhöga kragstövlar och hans byxor var blanka av fett, för han torkade av sina fingrar på byxorna när han ätit. Hans ögon var rödsprängda och kikade fram under hans buskiga ögonbryn på vardera sida om hans stora potatisnäsa. Han hade något vilt och stickande i blicken. Så var det skägget som givit honom namnet. Stort, svart och tovigt var det. Lika smutsigt som resten av honom, om inte smutsigare. Det hängde mögliga matrester i mustaschen och en gång hängde det ett fiskhuvud i skägget. Förutom sina sex pistoler hade Kapten Svartskägg en sabel i sin balja hängande vid sin vänstra höft, i kläderna hade han dessutom flera kastdolkar och en stöveldolk.
När Kapten Svartskägg kom till ”Den kyska sjöjungfrun” skulle han ha ett bord nära elden, han nöjde sig inte med en pall som de andra sjörövarna, nej en stol med armstöd. Kandelabrar med riktiga vaxljus och flera krångliga maträtter ordnade de med. När kapten Svartskägg ätit klart och spillt på duken och haft sönder ett par kristallglas och betett sig illa i största allmänhet kunde det hända att han blev på gott humör och bjöd laget runt och så skröt han om hur han stulit barn från fattiga och försvarslösa och sålt dem till kung Shaman som tvingat barnen att arbeta i hans diamantgruvor tills de dog.
Jenny kröp ihop i sitt gömställe och försökte låta bli att darra av skräck när hon hörde vilket fruktansvärt öde som drabbat alla de barn Kapten Svartskägg stulit.
Var Kapten Svartskägg nöjd med maten och romen kunde han tända sin pipa och klappa Hilda i rumpan och rapa. Då kunde det hända att han halade fram sin pengapung och betalade för sig.
Hade han fått i sig för mycket rom men var glad ändå skulle han dansa med Hilda och försökte pussa henne på munnen och slicka henne på halsen. Hilda tyckte inte om det och vred bort huvudet.
Men var Kapten Svartskägg inte nöjd så blev han rasande och han och hans sjörövarbesättning började slå sönder möblerna. De gick ut i köket och rev ner hyllorna så att burkar med mjöl och gryn for åt alla håll, de slog sönder porslinet och bucklade till alla grytor och kastruller, de rev ut sängkläderna på golvet och trampade runt i dem med sina smutsiga stövlar. Så hittade de Jennys samling av saker som drivit iland. Det mesta slog de sönder, den fina flaskan med en fullriggare i, de vackra havsslipade glasbitarna, den tropiska snäckan och hjärtmusselskalen, men det finaste Jenny ägde det stal Kapten Svartskägg. En dag hade havet givit Jenny en fin ask av rött trä med en bild, av ett mörkare träslag på locket, föreställande ett kärlekspar. Asken var dekorerad med silver och guldtråd, fodrad med blå sammet och i asken låg ett halsband av klarröd korall. Denna ask hade Kapten Svartskägg stoppat i fickan innan han ställde sig att pissa på spisen.
Usch ja, vilken äcklig typ han var!
Jenny grät otröstligt över sin förlorade skatt tills den gamle sjörövaren med papegojan sa till henne att: ”Hämnd är den bästa tröst!” Det var då Jenny beslöt sig för att hämnas. Varje dag funderade hon på hur hon skulle gå tillväga. Hon kom på många planer som hon fick förkasta eftersom hon inte skulle kunna genomföra dem och nästa gång Kapten Svartskägg kom till Sjörövarnas hemliga ö hade Jenny kommit på en djärv och modig plan som skulle ge Kapten Svartskägg vad han förtjänade. Hon skulle ge sig på det han värdesatte mest, hans pengar, hans levebröd. Hon skulle bränna hans skepp. Jenny gömde sig i vedlådan och väntade på rätt tillfälle att sätta sin plan i verket. Kapten Svartskägg var nöjd med maten, han tände sin pipa och tvingade Hilda att sitta i hans knä medan han skrävlade: ”Jag har stulit 200 barn!” sa han. ”Jag har dem allihopa i lastrummet på mitt skepp Havshäxan!” Då blev Jenny alldeles kall, satt det 200 barn i lastrummet på Kapten Svartskäggs skepp kunde hon inte bränna skeppet, för då skulle ju barnen också brinna upp. ”Kan jag inte bränna din båt får jag stjäla den, Kapten Smutsskägg!” tänkte Jenny och smög ut från sitt gömställe.

Kapitel III: Havshäxan

 
Havshäxan låg förtöjd vid kajen och det gnölade och gnall om henne. I lastrummet under däck satt 200 barn och grät och på kajen satt en sur sjörövare och vaktade skeppet. Han tittade bort mot ”Den kyska sjöjungfrun” och hängde läpp. Han var avundsjuk på sina skeppskamrater som satt där inne och åt och drack medan han satt här hungrig och törstig i blåsten alldeles ensam. Så fick han syn på en liten figur som kom emot honom. Först trodde han det var Emma eller Hilda, men nej figuren var för liten. När figuren kom närmare såg han att det var en liten flicka, åtta eller nio år gammal, som försiktigt kom klivande över kajens stenläggning med ett stort krus i händerna. Hennes kjol flaxade i vinden runt hennes korviga strumpor och hennes flätor slog som lösa tampar runt hennes huvud men sjörövaren tyckte allt att det var den sötaste flicka han sett. ”Är det öl du har i kruset, lilla sötnos?” ”Näh,” svarade flickan och sjörövarens mod sjönk, men flicka log och sa: ”Det är varm rom!” Och en flaska opium la hon till i tanken och log än mer. Varm rom är det bäst frusna sjörövare vet. I fyra stora klunkar drack sjörövaren upp krusets innehåll. Han funderade på att stoppa flickan i lastrummet så att Kapten Svartskägg skulle ha 201 barn att sälja, då skulle han allt bli glad. Så blev sjörövaren plötsligt yr i huvudet och kände sig trött. Han satte sig ner på kajen och tittade på flickan igen. Hon såg inte så liten och snäll ut längre. Hennes flätor hade löst upp sig i vinden och håret fladdrade runt hennes huvud, blodrött såg det ut i lyktskenet. Hon höll något i händerna, en brödkavel. ”Vad ska hon med en brödkavel till?” tänkte sjörövaren. Jo, den skulle hon slå honom i skallen med och det gjorde hon. BONK! Sjörövaren sjönk avsvimmad ner på kajen.
Jenny, för det var förstås hon, stoppade in brödkaveln i koftan. Hon tog av sig träskorna och stoppade dem i kjolens fickor innan hon klättrade ombord på Havshäxan längst förtöjningslinorna. Hon smög på tå omkring på däck för att försäkra sig om att ingen sjörövare var kvar på skeppet innan hon satte på sig träskorna igen. Så kastade hon loss, hissade ett segel, för det går inte att styra ett segelskepp utan att något segel är hissat och så styrde hon ut ur hamnen och bort från Sjörövarnas hemliga ö. Hon seglade rakt ut på havet tills dess att hon inte längre såg ljusen från hamnen gick hon ner i lastrummet för att befria de 200 barnen.
Barnen stirrade storögt på henne när hon kom ner i lastrummet där de satt bakom lås och bom. En pojke berättade att kapten Svartskägg alltid bar nyckeln till låset på sig men Jenny hade lärt sig dyrka upp lås av en sjörövare på ”Den kyska sjöjungfrun” så hon pillade raskt upp låset med en spik och alla de 200 barnen kunde klättra upp på däck. Jenny trodde att barnen skulle bli glada men istället började många av dem gråta. De ville bara åka hem till sina föräldrar. ”Vill ni åka hem får ni hjälpa till för själv kan jag inte sköta skeppet.” sa Jenny. Det var lättare sagt än gjort för de flesta av barnen var för små för att hissa segel och nästan inga av dem hade varit på en båt förut. Det var mycket att lära.
Jenny styrde Havshäxan mot landet där barnens föräldrar bodde, hon navigerade efter stjärnorna på natten och solen, som ju också är en stjärna, på dagen och de 200 barnen hjälpte till så gott de kunde. De lagade seglen och skurade däcket för Havshäxan var smutsig och trasig. Nu är det så att skepp tycker om att bli omvårdade, är man snäll mot sin båt blir hon snäll tillbaka. Så var det med Havshäxan också. Ingen hade tagit hand om henne på så länge så när barnen började skura henne blev hon så glad att det nästan var som om hon flög fram över havet med rena, hela segel och ny skrubbat däck. Så stolt hon såg ut, inte alls som det mörka knirkande skeppet som folk kallat Skurhinken.
De 200 barnen talade ofta med varandra om hur det skulle bli när de kom hem, hur glada deras mammor och pappor skulle bli. Det pratet gjorde Jenny lite ledsen. Hon visste att när de 200 barnen kommit hem skulle hon bli tvungen att lämna skeppet för ensam kunde hon inte segla Havshäxan. På kvällarna brukade Jenny ta fram Kapten Svartskägg alla sjökort och studera dem noga. Hon sökte efter en känd kustlinje, en fyr, ett skär vars namn hon kände från tiden med pappa på lotsbåten. Men hur nogsamt hon än letade fann hon inte det hon sökte. Nedstämd kröp hon till kojs och undrade vad som här näst skulle ske.
Så en dag syntes kusten av landet de 200 barnen kom ifrån. Alla barnen blev glada och samlades på fördäck. De pekade och ropade av förtjusning. Snart skulle de vara hemma! I natt skulle de få sova i sina egna sängar hemma hos mamma och pappa!
Nej, nu ljuger jag, det var inte alla barn som samlats på fördäck, det var 192 barn där. De övriga åtta satt under trappan till akterdäck och snyftade. Det tyckte Jenny var märkligt. Hon gick dit och frågade barnen varför de var så ledsna nu när de nästan var hemma. Det äldsta barnet, en pojke som hette Gusten, förklarade att han och de andra barnen var föräldralösa. De hade blivit bortrövade från ett barnhem och till barnhemmet ville de inte igen. Det hade varit hemskt på barnhemmet berättade Gusten. De hade bara fått potatis att äta, kokt potatis till frukost, kokt potatis till middag och stryk innan sängdags, för föreståndaren på barnhemmet trodde att barn alltid hade något ofog för sig. Inga lakan hade de haft i sina sängar och bara kallt vatten att tvätta sig i. De fick inte ens gå på toaletten och kissa när de behövde utan bara på bestämda tider. Jenny förstod att ingen ville till ett sådant ställe så hon föreslog att de skulle stanna ombord och bli sjörövare i stället.
Ibland är saker inte vad de ser ut att vara vid första anblicken, man måste titta noga för att se vad de egentligen är. Så var det med Havshäxan. Barnen hade tyckt att galjonsbilden mer sätt ut som än fågel än en häxa. De hade inte sagt något om det, för man skall aldrig säga något ont om skeppet man är på för då kan skeppet bli ledset och argt. Barnen beslöt dock att de skulle byta ut den slitna namnskylten som satt i aktern och vet du vad, när de skruvade ner skylten hittade de ett annat namn under. Blå Falken stod det. Kapten Smutsskägg, jag menar förstås Svartskägg, hade döpt om skeppet fast att det betyder otur. Så fick Blå Falken tillbaka sitt riktiga namn och verkade nöjd med det.
Kan du tänka dig ett sjörövarskepp i vitt och blått med en besättning av åtta vilda barnhemsbarn och en kapten som bara är en liten flicka med rött hår? Det är så den här historien börjar förstår du. Historien om den vildaste av alla sjörövare, historien om Sjörövar-Jenny!
Kapitel IV: Havsfrun och hennes döttrar
Nu skall jag berätta en sorglig historia. Du behöver inte läsa den om du inte vill. Du kan lägga bort boken när som helst men då får du inte veta vad som hände och då kommer du att undra vad det var du inte läste.
Ombord på Blå Falken fanns en flicka som hette Klara. Hon hade blå ögon och lockigt hår, alla barnen tyckte hon var så söt. Klara tyckte om måsarna. Varje morgon la hon i långrevar för att fiska upp mat åt sina vänner. Fiskarna kastade hon upp i luften där måsarna fångade dem och de skrek och de skränade och flög runt henne med sina stora vita vingar. Måsarna bajsade över hela däcket och Klara skurade däcket varje dag efter sina älskade måsar. Hon hade gett dem namn och hon kunde se skillnad på dem. Barnen kallade henne för Mås-Klara.
En kväll mulnade himlen och det började blåsa upp till storm. Barnen stumpade seglen, surrade rodret och kastade i drivankaret. Så skulle de gå ner i kajutan. Precis då kom en väldig våg och slog över däck. Alla barnen ramlade omkull och försökte gripa tag i något för att hålla sig kvar ombord. Alla klarade sig utom Klara som försvann med vågen över relingen rakt ut i det rytande stormande havet. Barnen hängde vid relingen och ropade hennes namn men stormen dränkte deras röster. De blev tvungna att gå ner under däck för att inte själva spolas bort.
Våta och rädda kurade de sju barnen ihop sig i kojerna och snyftade sig till söms medan havet dånade utanför. Det var bara Jenny som satt vaken på en stol i kajutan. Stolen gled fram och tillbaka över durken i takt med vågorna och över henne gungade den tända stormlyktan. Kastrullerna skramlade oroligt i sina skåp och stormen röt utanför. Jenny satt vaken och stirrade tomt framför sig medan stormen mojnade. Hon vist att det var så, havet gav och havet tog och havet är så stort och djupt och går inte att tämja. Sjörövarna hade ofta talat om det. Hur grymt deras hav kunde vara, de hade också berättat att det var mycket viktigt att ha ett smycke med sig. Föll man över bord kunde smycket användas som betalning till en sjöjungfru som utbyte mot att hon hjälpte en iland och om man drunknade kunde man ge smycket till Havsfrun som då lät en bo hos henne i hennes undervattenspalats med sjöjungfruarna. Jenny undrade om det var sant.
Så la sig stormen och det var morgon. Barnen sov fortfarande men Jenny klättrade upp på däck. Himlen var blå och solen hade just gått upp. Blå Falken hade klarat stormen, alla master och rån satt som de skulle. Jenny hörde måsarna skria och spanade upp mot himlen. Först såg hon inga men så fick hon syn på dem. De kretsade runt ett skär och det klack till i Jenny. Kanske hade Mås-Klara klarat sig. Kanske hade hon lyckats ta sig upp på skäret och satt där och väntade på att bli räddad. Jenny klättrade ner till jollen och rodde bort till skäret. Hon drog upp båten på land och började leta efter Mås-Klara. Ganska snart såg hon henne. Hon låg på en klippa liten blöt och död. Runt henne satt tre små sjöjungfrur och drog i henne. ”Vakan lilla flicka! Vakan! Vi vill leka med dig!” ropade de i mun på varandra och måsarna skrek där de cirklade fram i luften ovanför deras huvuden. Jennys ögon fylldes av tårar. Försiktigt gick hon närmare och satte sig ner bredvid Mås-Klaras kropp. Sakta strök hon de våta lockarna och snyftade. ”Vad är det som kommer ur dina ögon?” frågade en av sjöjungfruarna. ”Varför vaknar inte den söta flickan?” frågande en annan. ”Jag gråter för att Mås-Klara är död. Det är tårar som kommer ur mina ögon.” svarade Jenny. ”Död? Vad är död?” frågade den tredje sjöjungfrun. ”Död, det betyder att hon aldrig vaknar mer.” sa Jenny. ”Aldrig mer?” undrade sjöjungfruarna. Jenny skakade på huvudet. Då började sjöjungfruarna också att snyfta. De satt och grät tillsammans en stund tills en av sjöjungfruarna plötsligt sken upp. ”Jag vet!” sa hon. ”Vi hämtar mamma, hon kan laga den söta flickan!” Detta tyckte de två andra sjöjungfruarna var en bra idé och de hoppade alla tre ner i havet och försvann. Jenny satt kvar på klippan och suckade. Dumma sorglösa sjöjungfrur, inget visste de om sorg eller död. De lekte bara i havet utan bekymmer.
Så började det plötsligt att fräsa i havet och upp ur vågorna klev en lång vacker kvinna. Hennes hud var grön och hennes hår var rött som tång och sjögräs och inga kläder hade hon på sig. Jenny tittade generat bort. Kvinnan klev fram till Mås-Klara. ”Vilket vackert barn!” sa hon och lyfte upp henne. Jenny blev rädd och arg. ”Ta inte Klara!” skrek hon. ”Det är ditt fel att hon är död! Varför lät du henne dö?” Men den långa gröna kvinnan brydde sig inte om Jenny hon bar med sig Mås-Klara ut i havet och försvann ner i vågorna med henne. Jenny började gråta igen. Vad skulle hon göra nu? Så dök sjöjungfruarna upp igen men nu var de fyra. Jenny torkade tårarna och stirrade. Den fjärde sjöjungfrun var Mås-Klara. ”Mås-Klara!” ropade Jenny och Mås-Klara kom simmande emot henne. ”Vem är du? Hur vet du vad jag heter?” undrade Mås-Klara. ”Kommer du inte ihåg?” Jenny stannade i vattenbrynet. Nu såg hon att Mås-Klara inte längre var en liten flicka utan en liten sjöjungfru. Hennes ben hade vuxit samman till en fiskstjärt klädd med gröna fiskfjäll. ”Du har blivit en sjöjungfru.” ”Jag har alltid varit en sjöjungfru!” skrattade Mås-Klara. ”Hon minns inget!” hördes en röst strax bredvid. Jenny vände på huvudet och fick syn på den gröna kvinnan som satt på en sten vid vattenbrynet. ”Är du Havsfrun?” frågade Jenny. ”Ja” svarade kvinnan. ”Jag har gett Mås-Klara ett nytt liv som sjöjungfru. Hon minns inget av sitt gamla människoliv.” ”Varför lät du henne dö?” undrade Jenny trumpet. ”Fråga varför jag lät dig leva istället.” sa Havsfrun. ”Varför lät du mig leva?” frågade Jenny. Havsfrun strök Jenny över huvudet. ”För att du är en människa som inte är rädd för något. Inte havet, inte döden, och du är inte rädd för livet!” så kastade sig Havsfru ner i vågorna och hennes döttrar följde efter henne. Det var bara Mås-Klara som dröjde lite längre. Hon vinkade åt måsarna och ropade adjö. Så vinkade hon till Jenny och försvann ner i havet med ett bubblande skratt.
Jenny satt kvar på skäret en stund och försökte reda ut alla sina tankar. Kan man vara rädd för att leva? Det går ju av bara farten. Så reste hon sig upp sköt ut sin lilla båt och rodde tillbaka till Blå Falken. Hon berättade för barnen om sjöjungfruarna och mås-Klara och det var till någon tröst. Nu visste barnen var hon var och att hon hade det bra. Att hon ständigt kunde leka och skratta och aldrig ha några bekymmer. Det hände att de avundades henne ibland för livet som sjörövare är hårt och bekymren hopade sig för den lilla besättningen och Sjörövar-Jenny.
Kapitel V: Slavhandlarna

Du kanske tror att sjörövarlivet bara består av att åka runt på de sju haven med ett skepp, leta efter nedgrävda skatter och ibland går i land för att dricka rom och sjunga snuskiga visor på en smutsig hamn krog i Kingstown. Kanske slåss de goda sjörövarna någon gång mot de onda sjörövarna och skjuter med kanon och slåss med sablar. De goda sjörövarna vinner och hittar skatten. Så är det bara på film skall du veta. Sjörövare är rövare som är på sjön. De seglar ifatt andra skepp och bordar dem, tar allt löst och slår ihjäl besättningen. Så gjorde Sjörövar-Jenny också, fast hon slog inte ihjäl besättningen utan satte dem i en jolle så de kunde ro iland själva bäst de kunde. Men Sjörövar-Jenny var annorlunda än andra sjörövare för hon rövade bara från en viss sorts skepp. Jag skall berätta:

Det hela började ett par månader efter den hemska stormen. Maten höll på att ta slut ombord och barnen började misströsta. Att vara hungrig och törstig på en båt var inte vad barnen tänkt sig att ett sjörövarliv skulle vara. Sjörövar-Jenny funderade mycket över vad och framför allt vem som skulle bli deras första offer. Så en solig dag ropade Apan-Ajjen (apa kallas den som sitter i utkiken) och det var en pojke som hette Ajjen och hade därför fått smeknamnet Apan-Ajjen, uppe från utkikskorgen. ”Skepp! Skepp klockan två!” Alla barnen rusade fram till relingen och spanade mot horisonten. Jenny sprang in i kaptenshytten och hämtade tubkikaren. Hon fällde ut den och tittade mot fartyget som kom seglande över de blå vågorna. Det var fullt av folk ombord på skeppet. Hela däcket kryllade av människor. Det verkade underligt på något sett tyckte Jenny. Ingen på däcket verkade intresserade av att de mötte ett annat skepp, ingen stod vid relingen på de mötande fartyget och vinkade. Jenny spanade mot skeppet igen och nu hade de kommit så nära att Jenny kunde se ansiktena på de som stod på däck genom tubkikaren. De verkade ledsna allesammans. Jenny tittade noggrannare, de verkade ha halsband också och armband, nej det var inte halsband och armband, det var bojor med kedjor emellan. Jenny kippade efter andan av förskräckelse, det var ett slavskepp som kom seglande över de blå havet med buktande vita segel. Jenny gav genast order om att borda de annalkande fartyget och barnen beväpnade sig med svärd och änterhakar. De laddade kanonerna för säkerhets skull, men Jenny ville inte avfyra dem eftersom slavarna kunde komma till skada. De skulle inte kunna simma med de tunga kedjorna om de föll i havet, om de nu kunde simma. Det syns ju inte utanpå om någon kan simma eller inte.
När slavskeppet var tillräckligt nära svingade barnen sina änterhakar och kastade iväg dem mot slavskeppet. Några av hakarna fastnade i relingen på slavskeppet men de flesta föll i havet. Barnen drog skeppen närmare varandra. På slavskeppet hade panik utbrutit bland besättningen. Slavarna hade knuffats ner under däck och sjömännen hade beväpnat sig med diverse tillhyggen. När de fick syn på Sjörövar-Jenny och hennes barnbesättning blev de först tysta sedan började skratta. Kaptenen på slavskeppet klev fram till relingen och röt: ”Vad skall det här föreställa?” Jenny hoppade över till slavskeppet och tryckte sin flintlåspistol i magen på kaptenen. ”Det skall föreställa en kapning!” sa hon. ”Nu är du så god och säger till dina män att lägga ifrån sig sina vapen och överge skeppet annars skjuter jag ett hål i din mage!” Kaptenen funderade en stund på vad han skulle göra. Han var inte van vid att småflickor hotade honom med pistol och gav honom order. Han ville gärna tro att pistolen bara var en leksak, å andra sidan tyckte han om sin mage och ville ogärna ha ett hål i den. Han tittade på sin besättning som stirrade skrämt på honom och han tittade på de små sjörövarna och kom fram till att det nog var bäst att göra som flickan sa. Sjömännen la ner sina vapen och gick i en av långbåtarna som egentligen är till för att åka iland med när man ankrat på redden utan för någon stad. De fick med sig en påse med skorpor och en kagge med rom och så fick de ro vart de ville. Barnen hurrade och dansade vilda av glädje runt på däck och Jenny gick ner under däck och låste upp slavarnas bojor och slavarna som nu var fria män, kvinnor och barn klättrade upp på däck. De var alla förundrade. Jenny föreslog att de skulle åka tillbaka till de före detta slavarnas hemland men det ville de inte. Det var nämligen så att de hade varit slavar där också.
Det var nämligen så att det fanns stora jordbruk i Sydamerika och Nordamerika och på de karibiska öarna som rika människor ägde. De ville inte jobba själva och de var för snåla för att betala andra människor för att de skulle jobba åt dem, så de köpte slavar. Slavarna kom ofta från Slavkusten i Afrika. De fraktades över Atlanten med stora segelskepp fast kedjade under däck. När de kom iland såldes de och fick arbeta tills de dog. Ja, nu dog de inte direkt, de fick barn och barnbarn och barnbarnsbarn som bor i Amerika idag, och de är inte slavar längre. Nu är det så att många tror att alla slavar som kom till Amerika blev kidnappade i Afrika, det är inte sant, de flesta var slavar redan innan de såldes till slavhandlarna som tog dem till Amerika.
Nu förstår du varför människorna som Jenny och hennes besättning hjälp ur slaveri inte ville tillbaka till Afrika. Vad skulle alla människorna ta vägen då? Jenny beslöt att fråga vad de ville göra. Några vill stanna ombord och bli sjörövare men de flesta ville iland, några ville bli bönder andra ville öppna en liten restaurang, en ville bli snickare. Jenny tittade på Kapten Svartskäggs kartor och hittade en liten obebodd ö i Karibiska sjön. Dit seglade Jenny med Blå Falken och förste styrman Gusten med slavskeppet, som nu var ett sjörövarskepp, Lady St. Ana. Några av de före detta slavarna stannade ombord och blev hårdbarkade sjörövare medan de flesta klev iland. De byggde småhus att bo i, odlade grönsaker och frukt, skaffade höns och grisar. De byggde en skola och ett sjukhus på ön och nere vid hamnen byggde de en liten restaurang som serverade de godaste stekta räkor du kan tänka dig. De fick barn och barnbarn och barnbarnsbarn och de lever fortfarande lyckliga på sin ö. De berättar om hur Sjörövar-Jenny och hennes besättning kom och räddade dem ur fångenskap och gav dem friheten som är det bästa ting som finns.
De kom fler människor till ön, slavar som Jenny och hennes besättningar frigett. Snart hade Jenny en flotta av skepp och en arme av frigivna slavar som besättning. De gav sig på slavhandlar, både när de hade slavar på skeppen och när de seglade med guld för att köpa slavar med. Ibland sköt de fartygen i sank så de sjönk, ibland blev sjörövarna tvungna att slåss mot soldater som slavhandlarna tog med för att inte bli av med lasten.
Jenny grät sig till sömns varje kväll för hon tyckte det var hemskt. Slaveriet där människor såldes och köptes som saker och hon beslöt sig för att hon skulle kämpa mot slaveriet så länge hon levde. När hon berättade det för sin besättning hurrade de för henne. Det var precis det de själva ville alla i besättningarna hade varit slavar och de dog hellre än att bli slavar på nytt. Det var dock ingen lätt uppgift de tagit på sig. När myndigheterna i de länder som handlade med slavar fick nys om sjörövarflottan som anföll slavskepp började de skicka flottfartyg fulla med soldater att eskortera slavskeppen. Flottans fartyg var hade kanoner och de sköt mot Sjörövar-Jenny flotta. Men sjörövarskepp har också kanoner och sjörövarna sköt tillbaka och sänkte flottans båtar. Ibland låg krutröken som tjockdimma över havet och både soldater och sjörövare blev träffade av splittret från skeppen och blev sårade och några dog. Efter ett sjöslag låg de sju döda kroppar i vattnet och flöt. Några var soldater och några var sjörövare. Jenny lät amiralen på flottfartyget begrava dem innan hon lät honom och hans kvarvarande soldater och besättningen på slavskeppet ro bort.
Begravningar till sjöss går till så att den döde lindas in i segelduk tillsammans med ett par stenar som tas ur barlasten, så lägger man ett guldmynt i den dödes ficka så att han eller hon kan bo hos havsfrun och hennes make Poseidon i deras undervattenspalats. Så tippar man kroppen över bord och sjunger en sorglig visa och dricker ett glas rom och säger: ”Han var en bra karl i alla fall.”
Kapitel VI: Kapten Svartskäggs hämnd
När Jenny besökte den gamla gumman på ”Den kyska sjöjungfrun” fick hon reda på hur arg Kapten Svartskägg hade blivit när han upptäckte att Jenny stulit hans fartyg. Han hade gått bärsärk och bränt ner alla hus på ön och alla skepp och båtar hade han eldat upp i hamnen, alla utom ett som han stulit. Gumman sa att det var på tiden att Kapten Svartskägg fått veta att han inte var oövervinnerlig. Gumman sa också att Kapten Svartskägg svurit att leta reda på Jenny och döda henne. ”Inte om jag dödar honom först!” hade Jenny sturskt svarat, men hon var rädd. Kapten Svartskägg var så stor och stark och hon var bara en liten flicka.
När besättningarna gick ombord på sjörövarflottan kom den gamle sjörövaren fram till Jenny. Han hade inte sin papegoja med sig och Jenny frågade efter den, då bröt den gamle ut i gråt. Kapten Svartskägg hade tagit papegojan, troligen hade han ätit upp den. Jenny blev väldigt ledsen när hon hörde det och lovade att befria papegojan om hon hittade den vid liv.
Nästan tre månader senare, när Sjörövar-Jenny flotta bestod av fem goda skepp fick Apan-Ajjen syn på Kapten Svartskäggs nya skepp, så vanskött och gistet var det att man lätt kunde ta det för Den flygande Holländaren. Nu skulle det bli strid! Sjörövarna laddade kanonerna och flintlåspistolerna. De slipade sina svärd och knivar och gjorde sig beredda att möta Kapten Svartskägg och hans oborstade sjörövare. Och det blev en strid som det talades länge om. Jenny hade tänkt omringa Svartskäggs skepp men vinden vände och i stället så rammade Svartskägg Anna Helena som hade varit ett slavskepp men nu var ett av Jennys sjörövarskepp. Anna Helena började sjunka kanonerna sköt salva efter salva och stor masten på Svartskäggs skepp bröts av och föll olyckligtvis över Lady St. Anna och rev ner segel och två master. Sjörövar-Jenny var först att äntra Kapten Svartskäggs skepp. Hon högg till höger och vänster bland Svartskäggs sjörövare. Hon sökte efter Kapten Svartskägg. Däcket blev fläckigt av blod och det låg skadade sjörövare över allt på däck. Rökdimman från alla kanonerna låg tät och Jenny ropade ”Kapten Svartskägg! Kom fram och slåss som en man!” då slogs dörren till kaptenshytten upp och Kapten Svartskägg klev ut med ett kycklingben hängande i mustaschen. Ja, jag har ju redan berättat att han var en äcklig typ! Han höll en halväten kyckling i ena handen och sin sabel i den andra. Han hade inte hatten på sig och hans flottiga hår spretade åt alla håll. ”VAD FALLS?” vrålade han. ”Vad är detta för liv när jag sitter och äter!” Han såg hemsk och skrämmande ut men Jenny backade inte en millimeter, nej hon gick genast till attack. Kapten Svartskägg parerade hennes hugg med sin sabel. Han skrattade och backade undan. Jenny högg och stack och högg och stack. Hon fick in ett hugg i Kapten Svartskäggs lår. Det måste ha gjort ont för Kapten Svartskägg tappade sin kyckling och slutade skratta. Han slog med sin sabel och Jenny hoppade åt sidan för att inte bli träffad. Då slet Kapten Svartskägg upp en av sina pistoler och sköt mot Jenny. Kulan missade henne och träffade i stället Oskar, rakt i hjärtat. Oskar öppnade munnen av förvåning, det såg ut som om han tänkte säga något men det kom inte ett ljud över hans läppar bara ett par droppar blod. Hans skjorta blev blodig, hans ben vek sig sakta och han föll ner på däck med ansiktet först. Han var död. Jenny ville skrika hon tog ett steg emot den döde pojken och då högg Kapten Svartskägg henne med sin sabel rakt ner i axeln. Det gjorde så ont att Jenny trodde att hon också dog så blev allt svart.
När Jenny vaknade, för hon dog ju inte, fast det förstod du väll för det är ju flera sidor kvar av boken, satt hon fast kedjad på en stol inne i Kapten Svartskäggs hytt. Kapten Svartskägg satt på en annan stol och åt revbensspjäll. Han skrattade när han såg att Jenny vaknat. ”Inte så stursk nu!” skrockade han. Jenny svarade inte hon hade ont i sin högra axel och kunde inte vrida huvudet för att se hur illa skadad hon var. Hon såg att hennes skjorta var blodig och att blodet levrat sig i svarta fläckar på tyget. Så kom hon att tänka på Oskar och det började bränna bakom ögonen av tårar. Hon snorade lite och ett par tårar rullade ner för hennes kinder och ner på hennes samman kedjade händer. Det var samma sorts kedjor hon brukade lossa från slavarna, nu bar hon dem själv. ”Gråter du, lilla vän!?” retades Kapten Svartskägg. ”Nå, i morgon bitti skall du få gå över plankan, då blir du haj mat och ingen kommer någonsin se dig igen!” Jenny snörvlade till. ”Har du inga bevis på att jag är död så kommer ingen att tro dig!” Kapten Svartskägg rykte på axlarna. ”Då får jag väll segla in med dig i hamnen på Sjörövarnas hemliga ö hängande från rånocken!” Jenny började le, ett elakt, lömskt leende. ”Ska jag hänga där och torka i solen, va? Fiskmåsarna kommer att ha festat upp mitt ansikte, ingen kommer att känna igen mig och ingen kommer att tro dig!” Kapten Svartskäggs ansikte mörknade, han reste sig irriterat upp från sin stol och ställde sig att titta ut genom fönstret i aktern. ”Då får jag väll segla dit först och hänga dig sedan!” Jenny fnös högt och föraktfullt. Kapten Svartskägg svor och sparkade till stolen Jenny satt på så den for in i väggen så stampade han ut ur kaptenshytten.
Så fort Kapten Svartskägg lämnat hytten började Jenny kika runt efter något att pilla upp låset med. Då fick hon syn på en stor papegojbur i ett hörn och i den satt den gamle sjörövarens papegoja. Det klack till i Jenny och hon lockade på fågeln. Fågeln tittade på Jenny med sina kloka små ögon. ”Kan du öppna buren så kan jag ta nyckeln från Kaptenen när han sover” kraxade papegojan. Det lät som en bra ide men det var lättare sagt än gjort. Jenny var ordentligt fast kedjad vid stolen och hon kunde bara nå golvet med tå spetsarna. Det var jobbigt att dra stolen och sin egen tyngd över golvet med den värkande axeln och den tunga, tryckande hettan i hytten. Jenny var så törstig att hennes tunga kändes som en träbit hennes mun och hennes hår klibbade fast i hennes ögon utan att hon kunde torka bort det. Det var sent på eftermiddagen när Jenny äntligen fått stolen bort till buren. Hon hasade så långt ut på stolen hon kunde och så böjde hon upp benen så att hon mot magen och sträckte ut dem rakt upp. Med ena foten knep hon runt gallret med tårna för att hålla fast buren medan hon försökte pilla loss kroken som höll fast bur dörren med tårna på den andra foten. Det var också svårare än vad de låter men tillslut lyckades hon. Det var inte en sekund för tidigt för nu hördes Kapten Svartskäggs klampande utan för hytt dörren. Så slogs dörren upp och Kapten Svartskägg klev in. Han var full och gick rakt till sin koj och lade sig, han tog varken av sig stövlar eller rock. Snart fylldes hytten av Kapten Svartskäggs snarkningar och det luktade sprit om honom. Papegojan var inte sen med att ta sig ur buren, den flög bort till Kapten Svartskägg och plockade fram nyckeln ur hans ficka. Han flög tillbaka med nyckeln till Jenny. Jenny tog nyckeln i munnen och fick den i låset och vred runt. De skrapade i låset och bojan föll av. Jenny fångade den innan den slog i golvet. Hon satt stilla en stund men Kapten Svartskägg snarkade lugnt vidare. Jenny tog sig loss från bojorna. På tå tassade hon ut från kaptenens hytten med papegojan på den friska axeln. Först smög hon bort till kabyssen, det är köket på en båt, och tog en stor, vass kniv. Så smög hon tyst ner på kanondäcket. Papegojan stannade på däck för att hålla utkik. Först skar Jenny av alla trossar som höll kanonerna på plats, du skall snart få reda varför. När alla trossar var avskurna tände hon en sticka och gick från kanon till kanon och tände varje lunta. Snabbt, snabbt tog hon sig upp från kanon däck och när den första kanonen avfyrades kastade sig Jenny över relingen med kniven mellan tänderna. Hon plaskade bort till jollen som hängde på släp och tog sig upp i den. Raskt skar hon av repet som förtöjde jollen vid skeppet och började paddla bort från Kapten Svartskäggs skepp. Kanonerna avlossades en efter en och då de inte längre satt fast sköt rekylen dem bakåt med sådan kraft att de krossade borden, det vill säga brädorna som båten är byggd med, på motsatta sidan av skeppet. De riste i skeppet och det började brinna, efter som det fanns krut ombord så exploderade hela skeppet i en kvast av eld. Jenny och papegojan hukade sig i båten och svallvågorna från explosionen svepte jollen långt bort över havet.
Efter ett dygn lyckades Jenny paddla jollen i land på en liten söder havs ö med vita sandstränder och gröna palmer. Jenny byggd en koja av båten och årorna. Tände en eld och fiskade i lagunen. Hon plockade kokosnötter och andra exotiska frukter ur skogen på den lilla ön. Hon pratade med papegoja och trivdes ganska bra även om hon kände sig ensam ibland. Jenny och papegojan bodde på ön i sex veckor innan hon blev räddad av några av sin besättning på Blå Falken. Under tiden hade axen läkt, men Jenny hade alltid ont i axeln efter det. Alla sjörövarna i Jennys flotta var övertygade om att Kapten Svartskägg hade gott till botten med sitt skepp men Jenny var inte lika säker. Ont krut förgås ej så lätt, säger ordspråket, och var någon ond så var det Kapten Svartskägg. Hon kände på sig att hon en dag åter skulle få möta Kapten Svartskägg och hon undrade vad som då skulle hända.
Kanske var det inte så att hämnd var den bästa trösten som den gamle sjörövaren sagt, för Sjörövar-Jenny kände sig fortfarande ledsen. Asken som hade fått henne att vilja hämnas hade hon glömt, den betydde inget för henne mer. Men hon ville hämnas sin vän Oskar. Hon mins hur han föll mot däcket varje gång hon slöt ögonen för att sova. Utan att veta om det hade hon börjat likna Kapten Svartskägg, inte så att hon fått skägg eller blivit tjock och elak mot alla runtomkring sig, nej men hon hade börjat tänka på hämnd och varje gång man hämnats föds önskan att hämnas hos den som man hämnats på. Varje oförrätt ger nya oförrätter och så bildas spiraler av hämndlystnad, blod och ond bråd död och i en sådan här spiral befanns sig nu Sjörövar-Jenny och Kapten Svartskägg som bittraste fiender.
För nog levde Kapten Svartskägg, nog hade han tagit sig upp ur djupen och tagit sig i land. Det ryktades att havet hade spottat upp honom på en strand för att det inte ville ha honom. Det sas att han drivit i land på en flotte han gjort av en död haj som varit dum nog att försöka bita honom. Det sas att han tvingat gastarna av 15 döda sjömän att bära honom iland. Det sas att han levde och att han var ondare än någonsin tidigare.
Kapitel VII:Den hemliga skattkartan

Du har säkert hört att sjörövare grävde ner skatter på öar ute i havet och gjorde hemliga skattkartor med kryss som markering för var skatten grävts ner. Kanske har du hört om Rackham Rödes eller Kapten Kids skatt. Nu var det ju faktiskt så att de flesta sjörövare inte kunde låta bli att spendera sina pengar på vin, kvinnor och sång så fort de gick iland och därför är många av skatterna bar påhitt. Men Sjörövar-Jenny fann i alla fall en skattkarta på ett av slavskeppen de kapade, och nu skall jag berätta hur det gick till:

Jennys sjörövarflotta bestod vid det tillfället av fyra skepp och allt som allt 60 mans besättning, när de kapade slavskeppet Bristol Pride. De frisläppta slavarna ville helst gå iland och bo på den karibiska ön med de andra frisläppta slavarna. Sjörövarflottan eskorterade Bristol Pride till ön och sedan seglade de upp till Havanna för att sälja henne, skeppet alltså. Innan de sålde skeppet så gick Sjörövar-Jenny igenom kaptenshytten. Hon plockade med sig sjökort, sextanter och kompasser. Hon hade börjat samla på tubkikare och hade ett helt bibliotek om bord på Blå Falken med böcker om båtar, knopar och liknande sjö relaterade ting. På Bristol Pride fann hon en roman. Det gjorde henne glad för romaner är roligare att läsa än faktaböcker som enbart är informativa.
Det var en spännande bok Jenny hittat. Den handlade om en ungman som hittat en skattkarta och gav sig ut på havet för att hitta skatten. Men med på båten fanns det elaka typer som planerade att göra myteri och ta skatten. När Jenny läst ut boken och skulle ställa den i bokhyllan föll ett ihop vikt pappersark ut ur boken. Jenny plockade upp arket och vek ut det. Det var kartan!
Till en början nämnde inte Jenny att hon hittat en skattkarta. Hon ville först lista ut vilken ö det var som skatten fanns på. Jenny luskade och klurade. Hon sökte på alla kartor hon kunde hitta men hon kunde inte hitta ön. Så en kväll när hon inte kunde sova tände hon fotogenlampan i kaptenshytten och plockade upp kartan, av en händelse så höll hon upp kartan mot ljuset så att pappret genomlystes. Kartan såg annorlunda ut. Jenny la ner kartan på bordet och upptäckte att det var baksidan hon tittade på. Ett vitt pappersark. Hon höll upp kartan framför lyktan och kartan uppenbarade sig igen. Ett stort glatt leende spred sig över Sjörövar-Jenny ansikte och hon började ivrigt söka bland kartorna. När morgonen grydde visste hon vilken ö de skulle till. Nu skulle hon och hennes besättning ut på skattjakt!
Sjörövarna blev glada när de hörde att de skulle på skattjakt i stället för att kapa slavskepp. Det skulle minsann bli en riktig semester trodde de. Vad de inte visste var att strax bakom horisonten lurade en annan sjörövarflotta ledd av en mycket elak och grym sjörövarkapten.
I flera veckor seglade Sjörövar-Jenny och hennes flotta över det blå havet. Ibland simmade det stor valar alldeles nära fartygen. På morgonen låg det flygfiskar på däcket som kockarna tog hand om och stekte upp till frukost. Apan-Ajjen kom en morgon till Sjörövar-Jenny och var bekymrad, han tyckte sig ha sett vita segel vid horisonten ett fler tal gånger men han var inte helt säker, det kunde vara moln som spelat han ögon ett spratt. Jenny beslöt att inte säga något till besättning för att inte oroa dem. Ofta stod hon på akterdäck och spanade längst horisonten med sin tubkikare. Ibland så tyckte hon sig se ett segel, eller var det bara inbillning?
Efter tre veckor ropade Apan-Ajjen äntligen ”Land i sikte!” och alla sjörövarna samlades på däck och hurrade. Det dröjde ett dygn innan de nådde ön, men vilken ö det var! Den var inte alls som den kala, hårda klippiga ö som Jenny vuxit upp på. Här var havet blått och stränderna bestod av vit sand, en hög vulkan tonade upp sig mitt på ön och runt dess sidor växte grön tropisk regnskog. Sjörövarna hörde konstiga ljus och läten från skogen när de la till i lagunen. Ett vulkanutbrott för länge sedan hade format en perfekt hamn med skydd för vind och vågor, på revens utsida fräste bränningar men innan för låg lagunens vatten klart och lugnt. Sjörövarna ville genast iland och leta efter skatten. Jenny lät dem gå iland men skatten fick vänta till dagen där på för det höll redan på att mörkna. Sjörövarna tände eldar på stranden som de dansade runt till dragspelsmusik, ett av barnhemsbarnen som hett Åsa kunde spela dragspel. De drack rom och sjöng för de var uppspelta och glada. De funderade på vad de skulle köpa för sin del av skatten. Nu skulle de få råd att köpa mark och börja odla bomull eller kanske apelsiner. Nu skulle det bli ett slut på sjörövarlivet.
Jenny kände sig orolig, hon visste inte varför, men hon kunde inte glömma seglen vid horisonten eller om det nu var moln. Nej, hur mer hon tänkte på det desto mer säker blev hon på att de var förföljda och hon anade vem det var som följde efter henne. Sent på kvällen då de flesta av sjörövarna somnat beslöt Jenny att flytta på Blå Falken som en försiktighets åtgärd. Blå Falken ankrades på öns motsatta sida och lämnades med en vaktstyrka på fem man. Alla kanoner från de tre skeppen som låg kvar i lagunen flyttades iland tillsammans med allt krut och alla kulor. De gömdes i skogsbrynet uppställda så att alla dess mynningar var riktade mot lagunen. Sjörövarna anade oråd och Jenny blev tvungen att berätta för dem om seglen eller om det nu var moln som synts vid horisonten. Sjörövarna morrade och knorrade lite, de visst vem det var som var på väg mot dem, om det nu inte var ett moln förstås. Sjörövarna lät sig inte nedslås av denna information utan utrustade sig med huggare och vattenflaskor för att ge sig ut på skattjakt. De drog lott om vilka som skulle stanna kvar ombord och signalera ifall det skulle visa sig att det inte var ett moln som synts vid horisonten. De tre utvalda knorrade lite men vågade inte säga emot. Sjörövar-Jenny var sträng med disciplinen ombord och straffet för myteri var att bli iland satt på en öde ö. Så begav sig Sjörövar-Jenny och hennes besättning in i djungeln på ön.
Det var varmt i djungeln och fuktigt. Stora insekter flög surrande omkring och bet de svettiga sjörövarna. Träden var höga och deras stora blad stängde ute solljuset, mellan stammarna växte lianer och buskar som gjorde det svårt att ta sig fram. Sjörövarna fick hugga sig fram genom skogen. Marken var täckt av ett tjockt lager med döda multnande löv som luktade sött. Stora tusenfotingar bodde där och de sprang över deras fötter. Jenny höll kartan i ena handen och kompassen i den andra och digererade sin besättning framåt. De högg sig genom skogen timme efter timme med svetten rinnande ner för sina ryggar. Det gick uppför, till en början så svagt att det nästan var omärkligt men efter hand blev lutningen allt brantare. På efter middagen fick de klättra för att komma vidare. När de började skymma slog de läger på en högplatå. De såg inte lagunen där båtarna var förtöjda men under dem beredde den tropiska skogen ut sig fylld av ljuvliga dofter och underliga rop och läten från skogens alla fåglar och markattor. Jenny tog fram tubkikaren och spanade längst horisonten men hon såg varken segel eller moln, bara en oändlig mängd stjärnor.
Dagen där på fortsatte de över högplatån och Jenny sökte efter de landmärken som var utmärkta på kartan Den hängde mannens träd, Den dödes finger och Dödskallegrottan där skatten skulle ligga. På förmiddagen passerade de under Den hängde manens träd, det gick inte att ta miste på att det var rätt träd för från en av dess grenar hängde ett torkat lik och gungade i vinden. De yngre barnen tyckte det var otäckt. Vid middagstid hittade de Den dödes finger, det gick heller inte att ta miste på för det låg ett helt skelett med trasiga kläder på marken, dödskallens ansikte var vänt mot marken och skelettets högra arm var utsträckt med pekfingret som pekade rakt in i djungeln mot Dödskallegrottan. På eftermiddagen kom de fram till Dödskallegrottan och när de såg marken framför grott öppningen förstod de varför grottan hette så. Marken var täckt med dödskallar och skelettdelar, gulblekta av solen. Jenny mindes vad som stod i boken, sjörövarkaptenen hade dödat hela sin besättning för att bevara hemligheten om skatten. Försiktigt klev Jenny över de soltorkade skeletten som krasade under hennes stövlar. Hon flyttad undan de tunga spindelvävsdraperiet från grottans mynning. En kall vindpust kom emot henne. De tände ett par facklor och gick in grottan. Det droppade vatten från stalaktiter i grottans tak, en svag vind il drog genom grottan. I taket hängde sovande fladdermöss och deras träck täckte golvet. Stor tusenfotingar och spindlar levd där. Sjörövar-Jenny och hennes besättning vadade genom en mörk, kall, underjordisk sjö med kalla oseende fiskar simmande runt benen så trängde de sig genom en smal passage och kom ut i en stor grotta fylld med guld och ädla stenar. Jenny och hennes sjörövare stod och gapade en sådan rikedom hade de aldrig förut sett. De skulle inte kunna göra av med alla dessa mynt om de så blev över hundra år allihopa och bara levde på rysk kaviar och champagne resten av sina liv. Sjörövarna började fylla sina fickor med guld och Jenny tänkte att det skulle bli svårt att få dem att hålla sams och få dem att dela rättvist på de de fick med sig. Sjörövarna fylld sina stövlar med guld, de tog av sig skjortorna och knöt till säckar som de fyllde med diamanter och ädelstenar. Jenny skakade på huvudet, hur skulle de orka bära allt de där genom djungeln? Så började åter färden. Redan när de skulle ut genom den trånga passagen blev det problem för de som tagit riktigt mycket. De fick inte ut sina säckar genom gången. De blev tvungna att lämna kvar en del. De som fyllt sina stövlar med guld fick gå barfota och de stack sig i fötterna. Jenny beslöt att de skulle ta sig tillbaka till högplatån innan de slog läger och färden kom att bli en riktig mardröms vandring. Det skymde snabbt i djungeln och de överlastade sjörövarna kunde inte gå så fort. De snavade och halkade skar sig i sina nakna fötter på vassa stena och trampade på taggar. En pojke som hette Olli blev biten av en orm och Jenny fick beordra två besättningsmän att släppa sina guldsäckar för att bära pojken. En man snavade och i stället för att släppa sina guldsäckar och gripa tag i något föll han över en klippkant och försvann i mörkret. När de väl kom fram till högplatån var den ormbitna pojken död och männen som burit honom började gnälla, varför hade de tvingats bära en pojke som ändå bara dött när de kunde ha burit sina rikedomar. Jenny gav dem tillstånd att gå tillbaka för att hämta sina guldsäckar. De kom aldrig tillbaka.
Jenny hade svårt att sova den natten. Skogen lät hånfull i hennes öron, den hånade henne för att hon trott att guld och vackra stenar kunde hjälpa henne. Hånade besättningen som låg och vred sig i sin guldfeber. Det var en förbannad skatt, som så många redan dött för och i dag hade det blivit ännu fler. Varför hade hon inte tagit varning av liken som pekat ut vägen eller de bleknande knotorna framför grotta, varför hade hon inte vänt om?
När morgonen grydde kom en regnstorm över ön sedan sken solen igen och skogen ångade i hetta. Stigen de huggit upp dagen innan hade växt igen över natten, det var nästan onaturligt. Stora myggor brummade runt de trötta sjörövarna som snavade fram genom djungeln. De brydde sig inte längre om att de tappade guldpengar och diamanter. När de sent på eftermiddagen kom ner mot stranden släppte de sina säckar i skogsbrynet och rusade ut i lagunens lugna vatten för att svalka sig. Men Jenny anade oråd. Borde inte vakterna komma fram till relingen och fråga hur det gått? ”Åhoj!” ropade hon mot de tre skeppen som låg förtöjda i lagunen. Det var tyst en stund så hördes ett rop från en av båtarna. ”Åhoj!” Jenny la handen över ögonen för att bättre se men solen gick ner bakom skeppen och gjorde det omöjligt att urskilja vem det var som stod på däck. ”Är det du Lukas?” ropade hon och figuren på skeppet svarade ja. Då visste Jenny! Hon gav snabbt och tyst order om reträtt upp i skogsbrynet. Sjörövarna förstod inte men lydde. Jenny befallde att fem av de trettio kanonerna skulle avfyras mot skeppen i lagunen. Ingen av de tre vakterna som lämnats ombord hette Lukas, skeppen var kapade och Jenny hade sina misstankar om vem som låg bakom kapningen och hellre sänkte hon sina skepp än lät honom få dem.
När kanonerna avfyrats mot skeppen i lagunen och kulorna gått rakt genom skroven blev det liv ombord. Plötsligt myllrade det av sjörövare på däck och runt revet kom fem skepp med smutsiga segel. De besköt stranden med kanonsalvor. Sanden sprutade och palmer splittrades till flisor. Jenny och hennes besättning besvarad elden med tio kanoner åt gången. Hela tiden laddades kanonerna om för att stå redo att skuta en ny salva mot sjörövarflottan. Däckplankor och master flög åt alla håll. Ett skott träffade rakt mellan två kanoner på land och explosionen blev fasansfull. Kanonerna och sjörövarna som stod närmast flög åt alla håll, deras kläder slets av i explosionen och deras nakna kroppar hängde i palmerna. Jennys tre skepp hade redan börjat sjunka. Det en gång så vackra och stolta skeppet Vild Anden låg brinnande på sidan medan hon sakta sjönk. Runt henne flöt döda sjörövare och levande sjörövare som försökte ta sig iland. Ett av de fem nyanlända sjörövarskeppen rammade henne och fattade eld. En brinnande stor mast satte eld på ett annat fartyg och så hördes en dov knall när elden fick fatt i krutet på kanondäck. Kanske var det en kanonkula eller så var det elden som spritt sig, krut tunnorna började explodera och lagunen fylldes av rök och ut ur rök kom en långbåt rodd av tolv starka sjömän och i fören stod en trettonde man, stor och kraftig med en enorm huggare i ena handen, han hade inte mindre än sex pistoler ned stuckna i sin gördel. Han bar en sjörövarhatt med dödskallemärket på och det rök ur hans svarta vilda skägg, och han skrattade, ett fruktansvärt skratt som fick blodet att isa sig i ådrorna på Jenny och hennes besättning. Kapten Svartskägg var tillbaka. ”Var är mitt skepp?” vrålade han så att de ekade över hela lagunen. ”Spring!” skrek Jenny till sin besättning och de sprang längst stranden så fort de kunde. De kastade sina skatter och sprang för allt vad tygeln höll. Himlen var nu natt svart men den lös upp av de brinnande skeppen och så kom Blå falken seglande runt udden. Jenny och besättningen rusade ut i havet och började simma mot båten. Kapten Svartskägg sköt efter dem med sina pistoler och hans sjörövare var inte sämre. En långbåt kom till undsättning från Blå Falken och nära alla var ombord seglade de iväg från den förbannade ön.
Alla? Nej, alla kom inte med. Jenny räknade besättningen och fick dem till 38 stycken. Hon räknade om men de var fortfarande bara 38 stycken, hon gav orden ”alle man på däck” och räknade om. De var bara 38 stycken. 22 besättningsmän hade dött på ön. Jenny visste inte vad hon skulle säga eller göra. ”Hur stort blev bytet?” frågade hon. Sjörövarna tittade på varandra och sedan ner i däck. Ingen av dem hade fått med dig minsta kopparmynt från ön. Jenny körde ner händerna i fickorna och plockade upp de femton guldmynt hon hade där. Hon slängde dem på däck. ”Här är bytet som kostade oss 22 av våra kamrater livet! Dela dem rättvist!” så gick hon in i kaptenshytten och låste om sig. Hon tände fotogenlampan och eldade sedan upp skattkartan. Det ända hon kunde trösts sig med var att Kapten Svartskägg var strandsatt på den helvetiska ön.
Kapitel IIX: En spökhistoria

En natt hade Jenny hundvakten, det är nattpasset mellan midnatt och fram till morgonen. Jenny tyckte om att ha hundvakten. Hon tyckte om att stå i den tysta stilla natten med vågornas brus runt sig och landtärnorna guppande ovanför sig i masten. Hon brukade stå på akterdäck och ta ut kursen med hjälp av sextanten och stjärnorna. Det var en sådan klar natt med månsken som Blå Falken passerade en holme som kallades Dödmans kista. Det såg ut som om det rörde sig folk på holmen, Jenny styrde närmare och tog fram tubkikaren. Vad hon såg fick håret att resa sig i nacken på henne. På ön dansade femton skelett i månljuset. Så hörde hon deras sång svagt över vågornas brus:

 
Femton gastar på Dödmans kista
Sjung hej och hå för en flaska med rom
Hin håle sörjer för det sista
Sjung hej och hå för en flaska med rom

Svartskägg lämnade oss på denna ö

Sjung hej och hå för en flaska med rom
Han lämnade oss här för att dö
Sjung hej och hå för en flaska med rom

Femton män vi var en gång

Sjung hej och hå för en flaska med rom
Kvar av oss finns bara vår sång
Sjung hej och hå för en flaska med rom
 
Kapitel IX: Svartskägg kommer tillbaka
Jenny trodde inte att Kapten Svartskägg skulle stanna kvar länge på den förbannade ön, det var inte likt honom. Snart skulle han komma efter henna igen men denna gång skulle hon vara bättre förberedd. Hon började träna med sin stickers varje dag, och alla sjörövarna i hennes flotta var också tvungna att öva med sina vapen. Detta gjorde dem skickliga och farliga när de kapade slavskepp. Snart gjorde soldaterna ombord på slavskeppen inget motstånd så fort Jenny och hennes sjörövare bordat slavskeppet för de visste att om de gjorde motstånd skulle de bli ner mejade till sista man, men om de gav sig skulle Sjörövar-Jenny skona deras liv och låta dem lämna skeppet oskadda. Då de kom iland kunde de berätta om Sjörövarnas Drottning som var så grym i strid men ödmjuk i segerns stund. De berättade om en smal ung kvinna med stort rött hår som lockade sig under den svarta hattens brätten. En flicka med knähöga stövlar och lång röd rock, skickligt fäktandes med sin sticker, en vilt och otämjbart barn. Men de beskrev henne också som en stolt och rakryggad ung dam som med största värdighet lät kapten kyssa hennes hand innan han tvingades lämna sitt skepp. De gav en tvetydig bild av Sjörövar-Jenny dels som ett odjur dels som en riktig dam och det var den sanna bilden av henne.
Svartskägg stannade inte länge på den förbannade ön, han lät bygga ett mindre skepp och med tolv edsvurna seglade han där ifrån, givetvis lovade han att återvända med ett större skepp för att hämta upp de andra sjörövarna, ett löfte han, sin vana trogen, bröt. Nu var han argare en någon sin tidigare. Han tänkte inte vila fören han dödat Sjörövar-Jenny och spetsat hennes huvud på en påle. Han var fast besluten att åter ta Blå Falken och åter upprätta sitt rykte som den mest fruktansvärde sjörövare som någonsin levt och härjat på de sju haven. Han skaffade sig en flotta av sjörövarskepp och började söka efter Blå Falken och Sjörövar-Jenny. Han plundrade varje stad och varje by hans sjörövarflotta seglade för bi och skonade ingen. Han sökte efter Sjörövar-Jenny längst Virginias kust där han hört att hon ofta höll till eftersom hon anföll de brittiska slavskeppen som gick in till Jamestown. Som du säkert vet var Virginia en engelsk koloni på den tiden.
Sjörövar-Jenny beslöt sig för att söka upp och besegra kapten Svartskägg en gång för alla. Hon hade införskaffat lätta däckkanoner som lätt kunde flyttas runt av två man. Tanken var den att dessa lätta kanoner skulle kunna beskjuta Svartskäggs flotta medan fartygen vände. Jenny hade fler planer för Kapten Svartskägg och det dröjde inte länge fören hon kunde sätta planerna i verket.
En gråmulen dag fylldes horisonten av smutsgrå segel, Kapten Svartskägg var i antågande. Jenny gav orden ”Klart skepp!” och sjörövarna laddade kanonerna. I en
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst
#inlineditbutton